Plötsligt var jag gravid!

Lite av en chock var det när jag i slutet av februari fick veta att livet skulle förändras för alltid!

Det var inte på något sätt oplanerat, vi började försöka medvetet när mitt skolslut närmade sig, för det kändes som rätt tillfälle. Jag skulle ju dessutom fylla 35 år och då börjar ju tiden krisa lite enligt vetenskapen! Jag tror jag blev gravid redan efter två månader av mer planerade försök- men det är inte första gången vi har försökt. Tidigare har det varit så påfrestande att vi satt det på vänt 2 ggr om. Och nu hade vi inte skyddat oss på säkert två år (händer det så händer det) innan det och jag förväntade mig absolut inte att det skulle bli lätt- mer om det i ett annat inlägg.

Här var jag mystiskt trött och less utan att fatta varför, trodde det typ var skoltröttma och att det var trist med covid-restriktionerna. Fick även nån finne och munsår precis när det var dags för mens som aldrig kom!

Men nu var jag alltså gravid och jag kände det redan från att min pms borde ha varit, jag var trött och konstig i humöret, inte likt mitt vanliga (mer ilskna) jag under pms:en. Jag tänkte lite löst på om det kunde vara ”nått annat” än pms, eftersom jag typ behövde sova middag, vilket jag annars inte gör. Men samtidigt hade jag inbillat mig saker förr och jag ställde in mig på att mensen skulle komma. Men den kom inte! Och kanske två dagar senare doppade jag en liten pappersremsa i kiss och det blev två starka sträck. Vi har fått några positiva graviditetstest tidigare, men detta vara starkare än någon av de gångerna, och vi blev lite hoppfulla men vågade inte riktigt, riktigt tro på det.

De kommande dagarna väntade jag på att börja blöda, men det gjorde jag inte och ”sanningen” började så smått sjuka in- nu väntade vi faktiskt barn!

För 11 år sedan fick jag blodproppar i lungan till följd av p-piller så jag fick tidigt skriva in mig hos barnmorskemottagningen, mitt första besök var redan i vecka 5. Det var läskigt, det kändes både som att ”jinxa” och som att jag låtsades. Som att jag trots utebliven mens och ett positivt test ”bara hittade på”. Jag tog faktiskt aldrig något mer graviditetstest efter det första. Dels för att det kändes som bortkastade pengar- what ever will be, will be- men också för att jag var rädd att se ett svagare sträck och jaga upp hjärnspöken.

Anledningen till att man behöver kontakta vården tidigt när man haft blodproppar är att man under graviditeten behöver ta blodförtunnande medel. Så nu tar jag dagligen en spruta med ett medel som heter Inohep.

Jag tror det var ungefär fram till vecka 7 som jag mest bara väntade på missfall, samtidigt som jag var så trött och orkeslös! Det chockade mig hur påverkad man kunde vara så tidigt i graviditeten, när man läste om celldelning och så vidare, en sån liten (men ändå stor) process- att det påverkade så mycket! Att orka med skolan kändes nära på omänskligt och hur kvinnor kan fortsätta arbeta heltid under dessa veckor förstår jag inte! Gud?! I över en månad sov jag 2-4 timmar mitt på dagen varje dag och resten av tiden gick jag halvt i dimma!

Alltså den utmattningen, kände mig konstant sjuk...

Sen kom nästa härliga period - illamående och mataversion! Krypande kom känslan att mat kändes som ett straff. Att hitta på något alls som verkade ätbart kändes mer och mer omöjligt, samtidigt som jag blev allt mer illamående om jag inte åt (dock har jag inte spytt en enda gång- kanske mest för att jag var så tom i magen vid illamående). Om flingor med mjölk funkade ena dagen så var det uteslutet nästa. Om en macka med ost var okej ett par dagar så ville jag slänga osten sen och aldrig närma mig den typen av bröd igen, osv.

Ett tag kunde jag äta bröd med ost och paprika, sen bara med smör, sen inte alls.

Sura godisar var typ mitt bästa snacks ett tag, sen lakrits, sen smaksatta chips, sen absolut enbart saltade, vilket inte betydde att jag kunde äta mycket av det (som tur var) men det gick iaf att tugga på! När det började lätta lite så var det enbart vissa maträtter/smaker som fungerade. En vecka så åt jag kinabuffé 5 dagar av 7, en annan så var det böngryta som gällde. Jag ville antingen ha typ ingen smak på maten, eller massor av smak. Och ja just det- jag hatade att dricka vatten, ja till och med pepsi max var svinäckligt! Gissa vad allt detta gjorde med matsmältningssystemen btw?

Och aldrig åt jag så som tipsen beskrev ”lite och ofta”, utan tvärtom, jag undvek mat in i det längsta (tills kväljningarna kom) och sen åt jag så mycket jag bara kunde. Detta resulterade i min lägsta vikt på flera år, muskelförlust och tappad styrka.

Orkeslösheten gjorde det nästintill omöjligt att kunna träna och det ihop med viktnedgång har såklart gjort att jag tappat både muskelmassa och kondition. En tråkig men inte katastrofal grej. Något jag dock höll i även under den svåraste tiden var vardagsmotionen, även om jag sänkte mina 12 000 steg till 9 000 dagligen, utan den rörelsen hade jag mått ännu mer piss, men i och med att jag inte fick i mig varken ordentligt med kalorier eller protein så behövde jag inte mer rörelse än så.

Första bilden är från typ från dagen efter preg-testet, ett tag hade jag bra energi till träning! Ansträngning fick mig dock att blöda lätt, så det gjorde mig lite nojig. Det samma gällde vid promenader, det slutade efter ett par veckor.

Så det var lite från första trimestern, en chockerande jobbig tid som jag medan jag var i den inte förstod att man inte talar mer om- och så fort jag var ur den faktiskt redan börjat glömma!

Jag har missat massor av detaljer här i denna redan långa text. Jag har inte kommit i närheten av att beskriva hur jobbigt det var! Att jag faktiskt kunde tänka att ”om jag fick missfall skulle jag åtminstone bli mig själv igen”, att jag nästan kunde längta efter det! Jag längtade så efter att känna mig som Maja igen. Samtidigt som jag hela tiden var rädd att sluta ”känna mig gravid”, hur jag om jag mådde bättre en dag började vänta på blödningar vid varje toabesök… Eller hur jag köpte nya mörka underkläder för att slippa se de lite blodblandade flytningarna som kom regelbundet under de första veckorna.

Phu… det är fan inte lätt att vara kvinna... Men ändå, vilken grej asså. Nu känns det ju riktigt cool!

Niklas måste ju få vara med på ett hörn här- det är inte bara jag som väntar barn! Den andra bilden är från sista utekvällen (som även var typ den enda under covid och det var 2 dagar innan jag tog testet som visade att jag var gravid!